Hej, jag heter Rasmus.

Jag startade Stockholm Symposium för att jag är mer intresserad av att utöva filosofi än att studera den. Till yrket är jag ingenjör; till läggningen är jag en generalist som aldrig riktigt rymdes i en låda. Jag bygger mjukvara, tecknar av verkligheten, spelar nästan vad som helst på gehör, och för ungefär fem år sedan började jag skriva poesi, som kommer lättare än allt det andra. Jag har ägnat mycket av mitt liv åt att titta noga på människor: varför vi så sällan gör det som är bra för oss, varför vi har så svårt att säga det sanna, och varför en bra fråga, ärligt ställd, kan röra ett helt rum.

I åratal skrev jag ner de här iakttagelserna, mest för mig själv: små texter om fri vilja, om döden, om vad vi är skyldiga varandra, om huruvida ett liv kan ha allt och ändå kännas tomt. Vid någon punkt blev det uppenbart att tänkandet blir bättre när det görs högt, tillsammans med andra som är oeniga väl. Det är vad det här är.

Vad kvällen är, och inte är

Det är ingen föreläsning och ingen läsecirkel. Ingen behöver ha läst något. Vi röstar om frågan varje vecka, så att rummet själv styr mot det det faktiskt vill tänka på. Sedan sitter vi med den enda frågan, resonerar oss igenom den tillsammans, citerar de döda filosoferna när de gör sig förtjänta av plats, och skriver ner vad vi kom fram till innan vi går. Och ja: det finns öl. Gott tänkande och ett avslappnat bord är inga fiender; oftast är de vänner.

Poängen är inte att gå därifrån och veta vad Kant sa. Den är att gå därifrån efter att faktiskt ha tänkt, i gott sällskap, om något som spelar roll, och hittat ditt eget fotfäste i det.

Sånt jag tänker på

Vilket som helst av det här kan bli en torsdags fråga. Listan är lång med flit; du kommer ha en röst, och det kommer alla andra också.

Om något av det låter som en kväll du skulle gilla, oavsett om du bor här eller bara är på genomresa i Stockholm, kom och var oenig med mig. Det finns en plats för dig vid bordet.